Panik
Ibland känns de som om jag inte känner mig själv. Ibland vet jag inte vad jag ger mig in på. Jätterädd för denna Värld och allt som har med människor å göra, allt de där sociala som livet går ut på. Tänker inte skylla något på min diagnos eller något annat. Jag vet inte exakt vad det är som skrämmer mig men något otäckt finns de i mitt liv.
Jag är rädd att jag inte kommer få ett jobb pga allt som hindrar mig. För den jag är eller för hur jag är. Den hjälp jag behöver osv. Bara för att jag är den jag är känns det som om jag aldrig kommer få ett jobb. Det jobbigaste jag vet är att prata inför folk, har gått på en grupp intervju i hela mitt liv hemskaste jag har varit med om, grät inombords när jag klev in genom dörren och under tiden jag satt där och även bussresan hem. Kände mig verkligen misslyckad, men även att jag va lyckad att jag ens gick dit. Jag tog mig iaf en bit på vägen.
Har blivit kallat på en annan intervju men dök aldrig upp för jag skrämde upp mig själv, jag vågade inte, vågade inte ena skriva och säga att jag inte skulle dyka upp för jag va alldeles för feg.
Samma nu, gick jag vidare på ett sommarjobb, fick göra ett test och nu är jag rädd att jag ska bli vald för jag kommer inte våga gå dit. Att säga hej är inget problem men att presentera mig, berätta vem jag är och sånt är världens mardröm för mig. Jag kommer aldrig kunna få ett jobb om jag ska på en intervju då jag är rädd för det sociala. Jag har inga problem alls med det sociala i vardagen att prata med
Människor så, men när det kommer till allvarliga saker blir jag mer rädd. Fattar inte varför, är rädd för att göra bort mig, att det ska bli fel och att jag inte blir vald. Att jag är den jag är och aldrig kommer få en chans till ett riktigt jobb.
